Hektiskt!
Jag vet inte vad som hänt.
Det var länge sedan jag upplevde mig stressad men det har jag gjort denna vecka. Inte så mycket på jobbet, det har varit lärorikt och engagerade i hög grad.
Antar att jag känt mig otillräcklig rent allmänt när man inte hinner allt man vill.
Jag har gnällt på barnen fast det inte funnits skäl till det mer än att de inte hunnit med mig i mitt 200 km/timmen-tempo.
Stackars E med bruten arm i gips upp till axeln har behövt lite mer tid att klä sig....
Jag har också varit irriterad att jag inte hunnit träna ett dugg men jag har fått till hyggligt med steg på jobbet (ca 10.000 per dag där) och någon liten vanlig promenad per dag.
Jag har fått till maten och ätit perfekt trots allt.
Jobbet har varit mkt engagerande och starkt denna vecka, kan inte beskriva det annat.
Har försökt att göra mitt allra bästa fast sen vet man ju inte hur väl man lyckas men jag har försökt.
Eftersom arbetet krävt 100% närvaro och tagit upp alla mina tankar när jag varit där har jag inte hunnit tänka på mitt eget liv och planering så där lite vid sidan av i huvudet under tiden så känns det som jag kommit efter med vardagslivet.
När jag som bäst skulle gå från jobbet i tisdags, och inte visste hur jag skulle få i hop kvällen med att baka med yngsta sonen vilket var hans läxa och att sedan skriva ned receptet....plus massor av funderingar på hur jag skulle hinna tanka bilen, släpppa in katten Z hemma hos J, ....massor av vardagsgrejjor så ringde stora sonen och sade att han var ledsen men att han glömt att berättaatt det var föräldramöte på skolan samma kväll inne i stan.
Krash! Där rök mina planer på att få allt att gå runt.
Grabbarna fick mat och sedan drog jag regnrocken över dunjackan och åkte in till stan och promenerade där till skolan i ösregnet.
Jag är liksom inte helt i fas...
Jag blev också trött av att gå av nattjobbet i måndags och därefter på tis, ons och torsdag jobba förmiddagspass.
Usch vad jag är gnällig men jag tror det finns ett mått av PMS i denna bild också...
Livet är en dans på rosor och i bland får man dansa lite på taggarna.
Det var länge sedan jag upplevde mig stressad men det har jag gjort denna vecka. Inte så mycket på jobbet, det har varit lärorikt och engagerade i hög grad.
Antar att jag känt mig otillräcklig rent allmänt när man inte hinner allt man vill.
Jag har gnällt på barnen fast det inte funnits skäl till det mer än att de inte hunnit med mig i mitt 200 km/timmen-tempo.
Stackars E med bruten arm i gips upp till axeln har behövt lite mer tid att klä sig....
Jag har också varit irriterad att jag inte hunnit träna ett dugg men jag har fått till hyggligt med steg på jobbet (ca 10.000 per dag där) och någon liten vanlig promenad per dag.
Jag har fått till maten och ätit perfekt trots allt.
Jobbet har varit mkt engagerande och starkt denna vecka, kan inte beskriva det annat.
Har försökt att göra mitt allra bästa fast sen vet man ju inte hur väl man lyckas men jag har försökt.
Eftersom arbetet krävt 100% närvaro och tagit upp alla mina tankar när jag varit där har jag inte hunnit tänka på mitt eget liv och planering så där lite vid sidan av i huvudet under tiden så känns det som jag kommit efter med vardagslivet.
När jag som bäst skulle gå från jobbet i tisdags, och inte visste hur jag skulle få i hop kvällen med att baka med yngsta sonen vilket var hans läxa och att sedan skriva ned receptet....plus massor av funderingar på hur jag skulle hinna tanka bilen, släpppa in katten Z hemma hos J, ....massor av vardagsgrejjor så ringde stora sonen och sade att han var ledsen men att han glömt att berättaatt det var föräldramöte på skolan samma kväll inne i stan.
Krash! Där rök mina planer på att få allt att gå runt.
Grabbarna fick mat och sedan drog jag regnrocken över dunjackan och åkte in till stan och promenerade där till skolan i ösregnet.
Jag är liksom inte helt i fas...
Jag blev också trött av att gå av nattjobbet i måndags och därefter på tis, ons och torsdag jobba förmiddagspass.
Usch vad jag är gnällig men jag tror det finns ett mått av PMS i denna bild också...
Livet är en dans på rosor och i bland får man dansa lite på taggarna.
Kommentarer
Postat av: sweetmama
Ja ibland blir det så där. Allt går bara i-ett och man hinner inte med sina vanliga sysslor och dom små små stunderna man ägnar åt sig själv.
Hoppas det lugnar ner sig för dig.
Ta hand om dig
Kram kram
Postat av: ejmis
Ibland är det helt hopplöst att få allt att gå ihop...hoppas du får lite egentid snart.
Trackback
