Lite mer tankar kring Ruffa...
När jag ser på bilderna i förra inlägget...vad söt hon var!
Jag trodde jag var förberedd på att hon nog inte hade så långt kvar men jag blev i varje fall ledsen. Det är ändå jag som matat dem, städat åt dem och snackat med dem dagligen i 4-5 års tid.
Barnen blev ledsna och det bvar jobbigt att berätta det för dem.
De visade sin sorg på lite olika sätt, så som helt enkelt är naturligt för deras olika åldrar.
Jag reagerade nog lite starkare än normalt för en 42-åring!
Kvällen innan Ruffa dog var vi och lämnade henne hos svärföräldrarna (som inte härstammar från Peru vill jag tillägga...)som skulle sköta om dem när vi nu skall åka till Thailand.
Jag sade till dem att de inte skulle bli varken förvånade eller ta det så hårt om Ruffa kastade in handduken då jag ju sett att hon varit sjuk en tid.
Ruffa var otroligt pigg och mysig sista kvällen och var framme och hälsade på svärföräldrarna och blev kliad under hakan och åt och stod i.
Tidigare under eftermiddagen stod hon upp mot burgallret och tittade på mig när jag dammsög runt buren hemma.
Sen på kvällen kurade hon bara ihop sig och somnade in.
Nästa morgon låg hon kvar så och det var över.
Jag är väldigt tacksam att det hände hos S och O kan jag känna nu efteråt...men så känner nog inte de :-)
Tack i varje fall S och O för att ni hanterat detta så fint åt mig/oss.
Begravningen får ske när vi kommer hem...
Jag trodde jag var förberedd på att hon nog inte hade så långt kvar men jag blev i varje fall ledsen. Det är ändå jag som matat dem, städat åt dem och snackat med dem dagligen i 4-5 års tid.
Barnen blev ledsna och det bvar jobbigt att berätta det för dem.
De visade sin sorg på lite olika sätt, så som helt enkelt är naturligt för deras olika åldrar.
Jag reagerade nog lite starkare än normalt för en 42-åring!
Kvällen innan Ruffa dog var vi och lämnade henne hos svärföräldrarna (som inte härstammar från Peru vill jag tillägga...)som skulle sköta om dem när vi nu skall åka till Thailand.
Jag sade till dem att de inte skulle bli varken förvånade eller ta det så hårt om Ruffa kastade in handduken då jag ju sett att hon varit sjuk en tid.
Ruffa var otroligt pigg och mysig sista kvällen och var framme och hälsade på svärföräldrarna och blev kliad under hakan och åt och stod i.
Tidigare under eftermiddagen stod hon upp mot burgallret och tittade på mig när jag dammsög runt buren hemma.
Sen på kvällen kurade hon bara ihop sig och somnade in.
Nästa morgon låg hon kvar så och det var över.
Jag är väldigt tacksam att det hände hos S och O kan jag känna nu efteråt...men så känner nog inte de :-)
Tack i varje fall S och O för att ni hanterat detta så fint åt mig/oss.
Begravningen får ske när vi kommer hem...
Kommentarer
Trackback
