Borthys blogg!

Jag blir så otroligt stolt i bland över mina pojkar.
(Jo, jäkligt ofta men i bland är det liksom mer än vanligt).

I morse när vi skulle komma iväg till skolor mm frågade jag slentrianmässigt men ganska krävande i en lite smått stressig minut min äldsta son A:

-Har du din plånbok? Har du din mobiltelefon? Har du lagt ned dina läxböcker? Har du nycklarna? Har du ditt busskort?

Han var inte så där himla superglad på mig utan käftade faktiskt lite vilket han inte brukar göra och sade lite stöddigt att det var klart att han lagt ned det! Tjat-morsan! (Minns inte ordagrant men det gick ut på det i varje fall).

Vi hoppade in i bilen och jag körde honom till pendeln. Jag frågade en sista gång: Har du ditt pendel-kort?

Då.... då började osäkerheten komma och han svarar nej!

Jag säger inget utan river upp plånboken min och räcker honom en tåg-remsa och 60 kr jag har i plånboken eftersom ingen tid finns att strula.

(Han hade lovat att ta med en av mina arbetskamraters söner (som ev ska söka AF) på studiebesök på Adolf Fredrik denna dag och den gossen behövde inte en strulig tåg-morgon utan se hur "lätt" det är att ta sig till skolan och hur bra skola det är!)

Sedan visade det sig att A glömt allt hemma denna morgon, skåpnycklar, mobilen, plånbok ja rubbet!

Nu i kväll när jag ringde honom från jobbet och hörde efter hur dagen blivit utan att på något sätt föra detta på tal utan bara prata om hur arbetskamratens son upplevt dagen och vi pratade om en film som min son ville söka en roll till mm så säger han plötsligt: Förlåt mamma!

Det är inte lätt att säga förlåt men han är så stark, klok och känsligt min äldsta son, ofta blir jag så farsinerad hur han kan vara så insiktsfull och stor i så mycket. Mitt barn.