Början på åresredovisningstankarna...
Lärt mig mycket om mycket och sett mig själv tydligare.
Försökt att se detta svarta år från den ljusa sidan.
Mitt liv är ett väldigt bra liv och egentligen aldrig svårt att se från den ljusa sidan men det här året har varit en utmaning för mig att göra det stundtals.
Men vad fasen? En livskris som en skilsmässa är måste ju vara till vissa delar svår i hjärtat, det begriper ju jag också, annnars är det ju ingen kris och utan kris växer man väl inte en millimeter som människa.
Jag har stångats och brottats med att se allt fina som jag har i mitt liv. Kämpat för att växa!
Bloggen, bloggandet och ni mina bloggisar har betytt väldigt mycket för mig det här året.
Tro inte att jag tänker sluta. Nej då! Jag börjar sträva mig framåt nu att komma ut på andra sidan av det här...fast attans vad tid det tagit.
Jag ser fram emot min nyorienteringsfas, att blogga mitt nya liv och med bloggandets hjälp se hur jag själv utvecklas i det. Jag tänker inte sluta blogga!
Jag minns påsken förra året. Inte kunde jag då tro att vi nu, ett år senare inte skulle ha kommit längre. Sådana här processer verkar ta tid.
Jag minns att jag var ganska svag förra påsken. Minns att jag skulle vara ensam hemma och jobba natt och jag hade då tankar på att jag skulle använda den tiden till att känna hur det kändes att vara helt ensammen.
Jag minns också att det gick bra, det känndes tryggt och okay, inte rastlöst ensamt ångestfyllt skrämmande som jag var så rädd för.
Nu närmar sig detta igen och jag är tryggare människa men samma rädslor finns ju kvar, alltså rädsla för att drabbas av rädslorna.
Låter jag deppig och klen i dag så stämmer inte det alls. Tror bara jag orkar skriva sådana här saker när jag känner mig stark. Jag är fysiskt trött men bara fysiskt.
Jag minns också att jag i början har varit rädd att skriva sådana här självutlämnande saker här i bloggen eftersom så många vänner och jobbarkompisar läser det men jag känner att jag alltid är bland så fina vänner så jag är faktiskt inte så rädd längre att visa upp vad jag känner.
Bloggen är bra för mig helt enkelt.
Jag har nog varit som en öppen bok tidigare (innan bloggen) men ändå svårläst tror jag, för mycket stavfel, texten har inte framgått även om jag tror folk ofta tror sig vetat vad som stått.
Jag har släppt nära men inte in ett dugg "på riktigt".
Jag vågar mer nu. Jag är kroniskt patologiskt glad och positiv av naturen men jag är inte ytlig.
I går på jobbet grät jag en liten tår när jag såg att vårt hus nu låg ute på nätet med fotografens bilder.
Bloggen är verkligen som en ventil att få ur sig både bra och dåliga känslor, i dag har du verkligen lyckats få med både och. ♥
Kram!
Hej vännen !
Måste då... en dag som denna uttrycka min beundran för ditt mod, kraft och styrka... och att du på den relativt korta tiden... du tagit dig dit där du nu är...
Visst är bloggande ibland skrämmande... utlämnande och kanske t.o.m korkat... men jag har nu nästan slutat bry mig... jag skriver för att jag behöver... för att jag måste... och även om jag ibland tvekar i om jag ska fortsätta... så gör jag än så länge det i alla fall...
Sköt om dig och ha det gott !
Varma hälsningar, Tierra
För mig har bloggåret varit riktigt kul. Du har varit en stor anledning till det. Minns fortfarande första gången du trillade in på min blogg :)
Blogg och blogg förresten... visst har det varit lika mycket diskussionsforum och underhållning. Tror det började med hjärtlungräddning och svampar...
Ha en bra påsk Borthy!
medvind och solvärme i ansiktet
från din vän Andreas
Det har verkligen varit med blandade känslor, både goda och småsvåra, från året som gått.Min pension och erat liv.Har idag sparat ALLT som jag hittat på Nätet ang. annons och bilder på huset. Hur det nu är vill man kunna gå tillbaka och titta och minnas.
Även en gammal morsa som jag, blev lite våt i ögonvrån idag.
Min blogg fyller 1 år på måndag och det här blir bara roligare och roligare =)
Jag jobbar i påsk men har dag och kväll på schemat så vi byter väl av varandra då.
Jag gråter när jag läser ditt senaste inlägg, har gått igenom en skilsmässa, för många år sedan, jag var ung, men hade en baby på 2 veckor, han ville inte ha mej längre då...han träffar fortfarande inte sitt barn som nu är 29 år...bara sporadiskt, när han själv vill...nu är hon en vuxen kvinna och kan själv bestämma när hon vill träffas, och det vill hon inte för nu har hon ju en ny pappa som hon vuxit upp med, min nya man...ja vi har varit gifta i 25 år nu...men som sagt, jag vet vad du går igenom, med husförsäljning och hela konkarongen...
tänker mycket på dej...men efter regn kommer sol, jag lovar, jag är mycket lyckligare nu...
kramen på dej
Nä jag tror att bloggen är bra för många av oss, man får lixom skriva av sig lite!
Jag hejar på dig, det kommer att gå bra alltihopa!
Håller med din mor, du vill nog kunna titta tillbaka på alla bilder senare!
Kram
Visst är det skönt att ha bloggen. Man väljer själv hur utlämnad man vill bli. Jag är glad att du väljer att fortsätta att blogga. Du skriver så bra och intressant. /Kram
vill bara säga att jag är sååå glad att jag hittade dig som bloggvän.... får nog tacka Socrate.... det är ni som har fått mig att våga blogga... känner igen dina tankar med att man inte vågar skriva allt ....jag är väl inte där än.... men så är ju inte min blogg lika gammal än=)
Och att vara kroniskt glad och optimist är verkligen inte lika med ytlig!!!! stoooooor kram
