Måste börja leva tydligare redan här och nu.
Just nu känns det som att jag bara går och väntar på att livet skall börja, jag menar inte riktigt på något bra sätt, det känns onödigt att bara gå i något slag av standby-läge. Livet pågår ju även nu.
Först av allt tänker jag: Bara förkylningen och det halsonda blir bättre så kan jag börja röra på mig.
Jag kan inte påskynda det, jag är lika förkyld och har lika ont i halsen nu som för några veckor sedan.
Hela utsidan av halsen är full av svullna hårt jobbande lymfknutor. Skillnaden är ju nu att man är på benen igen så därför har jag beslutat mig för att i väntan på hälsan sätta på mig stegräknaren och åtminstone se till att jag rör mig 10 000 steg per dag.
Det är ett bra mål för då tar man trapporna i stället för hissen och gärna omvägen för att inte tala om att man faktiskt måste få till lite promenader för att få det att gå ihop i vardagen. Jag ska redovisa här.
I övrigt går jag och väntar på att vi alla ska flytta ifrån huset.
Det oroar mig till max, känns inte som jag kan ta tag i något alls eftersom jag inte är säker på att jag kommer överleva.
Jo, så orolig är jag faktiskt och jag har svårt att börja ta tag i livet innan. Visst är jag fånig men jag är verkligen jätterädd för att drabbas av den handlingsförlamande stora ångesten och sorgen.
Jag hoppas ju att det inte ska bli så utan att själva flytten inte blir så känslosam som jag befarar utan mer en praktisk arbetsuppgift och att vi sedan allihop mår relativt bra och att vi därifrån direkt klarar att sparka igång våra nya liv.
Mest av allt hoppas jag att den sköna sömnen skal ta återinträde i mitt liv.
Sedan hoppas jag få tillbaka en strukturerad vardag och ett bättre minne igen. Jag längtar efter normala saker och kontroll.
Jag ser mig själv åka till Willys och fylla bilen med nyttig mat, inte som nu, eller den senaste tiden, bara snabbmat och oövertänkt, inga normala storhandlingar.
Jag ser mig själv motionera mycket också och med det växer jag i styrka inombords och min kropp stärks och rättar in sig i ledet igen och i och med det tycker jag om det jag ser i spegeln.
Jag vill inte längre se hon som är suddig i konturerna. Jag vill se hon starka vackra, hon som jag står för, jag menar hon som lever och känner sant och rätt! Hon som jag vill vara!
Jag ser mig själv träffa mycket vänner och ha det roligt och trevligt men jag ser också hur jag njuter av ensamheten och kan slappna av och tycka om mitt eget sällskap.
Ja, så här pendlar jag just nu när det närmar sig.
Stor rädsla men med förhoppningar att livet snart skall bli värdigt och jag någon som håller mig i handen när åskan går!
Jag vill vara stark och tydligt orädd för att ge barnen tryggheten.
Förstår man vad jag känner i detta inlägg? Verkart det rimligt?
hoppas du får en kanon dag =)
Tack för att du delar med dig!
Klart det verkar rimligt och jag tror också att du kommer att ordna det så...allt i sinom tid och en dag i taget. Kram!
Fina bilder du tagit här nedanför.
Den här väntan på att livet ska börja på riktigt tror jag är typisk för hur vi fungerar och särskilt då i uppbrottstider. Vi ställer in oss, gör oss beredda, förbereder oss.
Det där med att storhandla har jag gett upp, vill ha färsk mat och inte lägga på lager. Så jag handlar ofta och känner mig nöjd med det. Men länge kände jag en press (från vem?) att jag borde storhandla. Nu sitter jag i mitt nästan färdigstädade hem och är beredd på visningen i morgon. Och ja, sedan efter flytten, så börjar livet på riktigt igen. Jag är litegrand i limbo just nu, jag också. Det finns ett amerikanskt ordspråk som jag tycker är rätt bra; where ever you go, there you are. Jag kommer inte att förändras, jag är samma, men med lite annorlunda förutsättningar. Sköt om dig.
hej min vän..
När vi gifte oss så san våran präst..." Delta i livet, stå inte vid sidan om och vänta "...jag tänker ofta på det...kram
Ja man förstår verkligen vad du menar, känner mig riktigt rörd när jag läser o jag hoppas framförallt att du blir snabbt frisk igen, har du varit hos läkare? Låter som om du behöver ngn medicin.
När du mår bättre fysiskt ska du se att det känns bättre med flytt o allt annat. Klart det kommer att kännas när flytten går från huset till lägenheten för gott, det är ju en bit av ens liv som inte kommer vara kvar men å andra sidan börjar ett nytt spännande liv. Både för dig o barnen. Den där starka, snygga kvinnan kommer snart fram ur sitt skal igen. Kram o lycka till.
Men åååå vad jag känner igen mig i det du skriver här ovan.
Sånna känslor hade jag också när jag separerade. Såg framför mig hur jag skulle bli snygg och attraktiv äta nyttigt och var en glad mamma och supertrevlig vän som bjöd på tjejmiddagar och alla avundades mig.
Jag kom igång med det livet ett tag men upptäckte sen att det var nog mest en drömfasad jag försökte efterleva.
Stress omedvetet eller medvetet är ju jättevanligt vid separation eller flytt. Tänk på att ta hand om dig själv och lyssna till din kropp. Är du trött....vila.
Livet kommer igång sen men låt det få ta den tid som behövs och stressa inte fram det.
Kram!
Förstår du inte systra mi, att det är till allt det där DU ÄR PÅ VÄG TILL NU!!!! Kommer sorg så gör den det, kommer glädjen gör den det. Låter så klokt från en som har total förlamning och glor i taket i väntan på " nästa möte"... Varför skulle jag trilla dit??? Ja just det, jag skulle ju skriva här o stötta dej... :/
Du är säkert precis den här starka tjejen som du vill vara, samtidigt som det är omöjligt att vara oberörd om hela livet vänds upp-och-ner. Det skulle vara konstigt, nästan lite läskigt, om du inte reagerade när ditt liv förändras så drastiskt. Men jag tror att jag förstår vad du menar, det är så jobbigt när det händer saker som stjäl all energi, så att man knappt orkar ta sig igenom dagarna eller känna känslor.
Känns tungt att läsa för en "gammal morsa" som inte riktigt vet hur hon ska replikera (heter det så?) detta inlägg på ett bra tröstande sätt. VET BARA ATT JAG/VI TÄNKER MYCKET PÅ ER ALLA.
Är inne och läser här igen, men går ifrån och bara trampar och vet inte vad jag ska göra för att få dej att må bättre. Man får, som man säger, bida tiden..........
Å, jag förstår dig precis! Pendling mellan hopp och förtvivlan, lycka och sorg... livet är inte lätt. Jag är dock säker på att du efter att du landat, kommer att kliva upp och bli en riktig puma! (Men det måste och kommer att få ta lite tid).
Mamma blev jätteglad över kommentaren! :)
K R A M! ♥
Klart tankar av svårmod och tvivel kommer i en sån situation, även om du skrivit flera gånger att det är en "skilsmässa i vänskap". Den som bara kan gå genom en sån livsavgörande händelse utan att påverkas måste ha ett märkligt psyke tycker jag. Ni har levt ihop i en massa år, har två sköna barn och en jättesäck med gemensamma minnen - KLART SÅNT INTE SITTER UTANPÅ.
Kan bara säga att jag tänker på dej/er och att det ska gå så smärtfritt som möjligt. Efteråt kanske du skrattar åt oron som finns nu - vi är ju såna vi människor. Kanske, kanske går det galant smidigt.
Ha det bra önskar vännen Socrate
