Borthys blogg!

För första gången på länge känner jag för att skriva. Bara skriva som orden kommer.
(Antagligen borde det här vara ett typiskt inlägg man ska skriva i sin anonyma blogg men jag har ingen nu. Den här bloggen får funka även för att skriva av sig tankar av annan kaliber än vardagsstädningen.)


Jag är Vattuman eller mer korrekt kan jag tycka, Vattukvinna.
Vatten bör vara mitt element eller hur funkar det?
Jag har inte provat så mycket vatten i mitt liv, eller ska man kalla det fått uppleva? Jag tycker om varmt vatten.
Det kalla är inget för mig.

Nu fick jag möjlighet att åka ut på vattnet i en båt. Det var ödet som kom med båten och tog mig ut på vattnet.
Det är inte en båt där man kan stå vid rodret utan man får hoppa ned i den, själv ro en del och sedan bara vara en del i resan.
Vattnet låg förföriskt blankt och inbjudande.

Jag gled runt på vattnet i båten utan rädsla eller större funderingar, faktiskt med stor glädje och harmoni  även då en del vatten skrämmer när man upptäcker att det finns djupare mörkare partier.

Stora delar av sjöar finns inte på någon lättläst karta, det är ju bara ytan man ser vid första anblicken, djupen och vidden tar tid att utforska och bekanta sig med.
Det handlar ju mycket om att våga dyka ned och utforska vatten.

En del botten är len som den finaste sand mot fötterna. En del så mörk och svårtillgänglig att det skrämmer. En del botten är dy och gamla saker ligger begravda.
En del ligger så djupt att man inte vet om man någonsin kommer få se.
Ju mer man får se ju mer brukar man tycka om.

Solen skiner varmt på mig i min båt.
Jag har vetat om att det finns moln men valt att njuta av solens värmande strålar.
Plötsligt utan egentligen förberedelse för mig i min båt blåser det upp till storm.
Det går fort.
Vinden far och jag blir rädd samtidigt som jag ser nödvändigheten av väderombytet.

Vattnet slår runt båten och jag får se det från en annan sida, många intryck på en och samma gång.
Även då jag tycker om att vara bara trygg blev jag först och konstigt nog ändå rädd för att flytvästen och regnstället skulle vara för tjockt, att jag inte skulle få uppleva stormande vind och vatten när det kommer men säkerhetsnivån kunde anpassas.

Jag är rädd för stormen men får slutligen gå in i stormens öga. Känner där den stora självklara stillheten och storheten.

Därifrån vidare, nu mindre rädd ut på andra sidan i stormen igen.
Stormen bedarrar.
Man är utmattad, fortfarande lite rädd men också stolt att man klarat av att att trotsa rädslor och vind och att visa vilken riktning man vill att båten skall ta.

Moln och vattnets storhet finns kvar men man vet att båten klarar mer än man tror. Min båt hittar en hamn i lä i en underbar vik.



Uppdatering under dagen från min väninna Camilla som också är vattukvinna:

Vattukvinnor är inte vattenelement. Vi är lufttecken, styrda av uranus urkrafter.

Så här står att läsa i boken "Soltecken" av Linda Goldman:

"Det är tryggast att gå in i en kärleksaffär med en vattukvinna med den kunskapen att hon är lika paradoxal i kärlekslivet som hon är på alla andra områden.
På det sättet behöver du inte råka ut för allt för stora besvikelser.

Det är möjligt att ha ett lyckligt förhållande med en uranuskvinna om du lämnar henne fri att följa sina många intressen och att cirkulera bland sina vänner. Hon tillhör alla men ändå ingen".