Borthys blogg!

Sommarvärmen är på väg tillbaka enligt tidningen Expressen!

I morgon bitti går jag på semester igen. 2 veckor!
Jag har inget planert direkt utan jag ska försöka bara ta det lugnt och ha kravlöst trevligt med barnen och förhoppningsvis i solsken.

När jag åkte till jobbet idag satt jag och funderade på massor av livsviktiga funderingar och jag tänkte kanske att jag skulle skriva om det men...vi får se, just nu tror jag inte att jag har energi till det.

Vet kanske inte var jag ska börja eller var sådana funderingar slutar, alltså det finns ingen strategi för mina tankar och jag kanske inte gillar att uppvisa min omognad.

Det var när jag tänker efter det som jag känner mig frustrerad över.
Jag är snart 40 år gammal och ännu inte stark, klok och mogen.
Kanske är det så att jag ligger efter?

Att jag så många år bara levde utan att ta tag i mitt liv, utan att ifrågasätta och analysera, utan att samtala med människor om livsviktiga frågor. Jag bara var, flöt med utan att våga ta tag i något. jag var bara glad och duktig!

Eftersom jag inte gav något av mig själv till andra så fick jag inga djupare tankar av andra heller vilket ledde till att jag när jag någon gång tillät mig känna efter lite trodde jag mig vara helt onormal som kände något eftersom jag inte förstod att nästan alla andra känner och brottas med känslor, rädslor,  värderingar, hopp, hopplöshet, ensamhet, kärlek, brist på kärlek, självförtroende och självkänsla mm mm.
Jag har ju förstått nu när jag vågar ge mer av mig utan rädsla för att korthuset som var jag och mitt liv skulle rasa att det är okay att känna känslor och prata med vänner om dem.

Det går kanske till en viss gräns att trycka allt tillbaka men sedan går det inte att ha locket på längre. Min gräns var seg att nå.
Allt växte sig tillslut (för några år sedan) för stort och mina beteenden blev allt mer obegripliga (eller kanske slutligen begripliga och mer tydliga?) för mig själv.

Jag hade en lång och obegripligt svår process med mig själv innan och när J och jag beslutade att skilja oss.
Jag var så hejdlöst rädd.
Skuldkänslorna var enorma, man ville hellre dö än att göra alla andra besvikna och ledsna...men jag har förstått att så känner de flesta som skiljer sig.

Men så började vi ta en sak i taget.
Stängde till lite på rädslorna och hanterade en svår praktisk uppgift per dag för att överleva och komma vidare.
Vi skiljde oss i fullständig vänskap och totalt utan bråk men hela min värld stod på ända.
Allt fotfäste borta.
Jag bara visste att jag inte kunde leva livet vi levde längre. 

Jag var tvungen att börja fundera på vem jag själv är.
Man har bara ett liv och jag ångrar ingenting, jag har haft det så fint och bra men resten av livet måste komma att bli annorlunda.

Jag gick i terapi drygt ett år för att glänta på locket till mig själv.
Det gav mig otroligt mycket men som sagt, antagligen har jag bara gläntat.
Kanske tar det hela livet.

I bland är jag avundsjuk på alla andra människor som verkar så starka, kloka och mogna.

I bland fattar jag att det tillhör livet att ha funderingar. Jag hoppas på att bli bättre på att våga släppa folk inpå livet och våga ge mer av mig själv, riktiga jag.
Än så länge är jag bara lite halvpatetisk när jag försöker men jag tror ändå att vänner förstår när jag försöker.

Vissa dagar vill jag bara att livet skall vara enkelt och att man ska vakna på morgonen och att största problemet skall vara om man ska äta spagetti eller skruvar till middag.
Andra dagar vill jag hitta djupare mening.

Sådant här dravel borde ju inte få publiceras :-)
Nu ska jag jobba!