Borthys blogg!

I Kväll innan jobbet gick jag en långpromenad med tankar.
Jag kände mig nedstämd och gränsfall långsint. Jag gick och funderade på att jag skulle skriva ett inlägg om känslor.

Nu när jag sitter framför datorn och har möjlighet att skriva så känns allt som jag ville skriva som bortblåst.

Att jag vaknade med känslan av nedstämdhet kan jag inte riktigt förklara....
Att jag kände mig långsint är också ganska främmande.

Jag upplever mig inte som en långsint person men i allmänhet kan jag irritera mig på mig själv att jag ältar om jag själv blivit kränkt men allra mest om jag själv handlat fel och jag har kränkt mig själv.
Det är verkligen lättast att vara lite småförbannad på någon annan är att vara det på sig själv.

Det här blev knepigt..... speciellt som jag inte har speciellt mycket att hetsa upp mig över.
Jag bara vaknade med en inre frustration.

N sade härom dagen: Känslor är alltid sanna. Känslor ljuger inte.

Ju mer jag tänker på det ju naturligare blir det. Man kan inte välja hur man ska känna även om man verkligen vill det.
Därför bör man ta sina känslor på största allvar.
Visst, man bör naturligtvis försöka hantera sina känslor så att man fungerar i vardagen och inte går fram som en ångvält och sårar andra, att man kanaliserar dem ut och rätt vid de rätta tillfällena.

Ilska t ex, det kan man inte frambringa av ren vilja.
Får man känslor att man blir skitförbannad så är det troligen så och man mår inte så bra om man håller det inne.
Jag är riktigt dålig på att visa ilska....eller i varje fall har varit.
Jag har nog tidigare kännt att man inte är en älskvärd person om man visar ilska.
Nu hyser jag ändå viss framtidstro att jag på ett positivt sätt kommer att få uttrycka ilska när jag känner det och ändå vara en älskvärd person.


Samma sak med att vara ledsen.
Man är oftast inte ledsen utan anledning fast det kanske inte alltid är så lätt att sätta fingret på varför man känner sig ledsen?
Både ilska och sorg är känslor som man kanske ofta väljer att tryck tillbaka.
Oftast blir det ändå pay back time....
Frågan är bara hur mycket man som person kan bygga på sitt sorg- och frustrationsberg.

Jag tycker människan är förunderlig hur mycket hon ofta ändå kan trycka tillbaka  känslor om hon inte vill se sina känslor.
Jag har varit en av dem.

Glädje och kärlek däremot, det är ju också starka känslor men vem klarar att hålla tillbaka ett skratt?
Man får som oftast bubbla ut i ett härligt skratt och ingen tycker det är något märkligt med det bara positivt.

Att visa sin kärlek är kanske inte alltid lika lätt i livet eftersom man då blir sårbar. För att kunna visa sig sårbar måste man vara mycket stark.
Kärlek....så enkelt men även det oftast komlicerat hur det nu går ihop. Det här med relationer är ju oftast bland det svåraste som finns men också en stor drivkraft hos oss. Tänk vad relationer och kärlek tar upp mycket av våra tankar och hur viktigt det är för oss.

Vad är då den värsta känslan egentligen?
Jag kan inte bestämma mig.
Obesvarad komplicerad kärlek....vidrigt.
Ilska som man inte vågar släppa ut....pest.
Sorg....vill jag inte ens tänka på.

Det som oftast får mig att må som värst i livet är nog ändå (om jag inte tänker på sorg) när jag är förnärmad och blivit kränkt av någon eller när jag kränker mig själv.

Konstigt, nu när jag sitter här och ska skriva känner jag inte ett spår av eftermiddagens känslor av att jag ältade långsinthet och nedstämdhet. Jag känner mig precis som vanligt igen.

Kanske gjorde tankepromenaden nytta?

Jag kom på att jag glömde tänka några tankar om hat. Jag har inte mycket hat inom mig. Om jag kommer på något jag hatar så ska jag lova att ta upp det i ett framtida inlägg :-)

Jo...jag kom också att fundera på... (även om jag vet att det kanske inte är bra och jag tror att jag vet svaren):

Är det möjligt att lära sig älska någon för att det vore enklast och lämpligast? Bestämma sig för att älska någon?

Kan man lära sig att eller bestämma sig för att inte älska någon som man älskar?

Kan man t ex  kanalisera ut en känsla i en annan?
T ex kan man skratta ut sorg? Man kan ju skratta så man gråter....

Varför ler alltid clownen?