Borthys blogg!

Jag som var så pigg i helgen är nu helt matt av att vara dagmänniska igen.
Kanske är det inte helt optimalt att leva så här som jag gör just nu, kasten mellan att jobba 6 nätter ena veckan och att vara dagmänniska och familjemamma andra veckan och i detta pressa in lite normalt liv är kanske slitsammare än jag trodde.
Kanske inte bästa lösningen.
Jag ska prova ett tag till men man blir sliten och jag tycker inte riktigt att jag ser så strålande ut i spegeln.

Kanske måste jag trots all börja jobba lite dagtid den veckan jag har barnen och dra ned på arbetet veckan utan barnen.
Jag är pigg när jag jobbar natt men omläggningsperioden blir för lång när man jobbar så många dygn.

Slut tjatat om det.
I måndags efter nattjobbet blev det inte mycket sovet. När jag kom hem fick jag börja med att gå ned i källaren för att hitta min gamla lilla gitarr som yngstas sonen plötsligt skulle ha då han skulle börja på gitarrkurs.
Nu visade den sig vara i dåligt skick så min förmiddag gick åt till att cykla iväg och köpa strängar, möbelpolish och sedan stränga om den och forsla den till sonens skola. Pust!
Sedan var det vid lunchtid svårt att somna och sova några timmar innan barnen kom hem.

Ärligt talat minns jag inte mer av dagen.
På tisdagen var det strålande fint väder och Je kom över på en fika och sedan gick vi ett raskt och svettigt varv runt sjön. Vi hade tänkt att åka till gymmet men det blev promenad eftersom solen lyste.
Efter det höll jag säkert på med vanliga morsa-saker som tvätt och sådant.

På kvällen åkte jag in till stan för ännu ett spännande besök hos min livscoach.
Det är mycket spännande och speciellt.
På många sätt tar det helt musten ur mig!
Snacka om att jag behöver honom, han är helt fantastisk...men som sagt, det är mycket ansträngande att gå in i sig själv självmant och börja den stora resan att förstå och utforska sig själv.
Jag skulle vilja säga att det krävs mod och då har jag ändå en fin uppväxt att luta mig tillbaka på och inga större lik i garderoben.

Just nu kan jag känna att jag snuddat vid kärnan. Att jag skalar av lager för lager som på en lök av vad jag tror är jag så att ...kavar finns en väldigt liten människa (dock inte ett barn) men som är hel...men typ bara väger 10 kg och är 90 cm lång :-) ! (Ser du det framför dig? :-) )

Här står jag nu och dealar med mina tomrum och får bara klä på mig lökskalen igen om jag lagat hålen med livslångt hållbart material eller lär mig acceptera hålen/tomrummen som de är och inte vill fylla dem med enklast möjliga lagningsmaterial för att slippa känna dem.

(kanske någon minns att jag talat om hårummen tidigare här i bloggen...människor fyller sina tomrum på olika sätt. En del med mat, andra med män/kvinnor eller alkohol..eller religion eller det som känns lämpligast för den enskilde. Tomrum det har vi ju, vi är bara olika skickliga på att hantera dem, förtränga dem eller leva med dem tror jag).
För mig blir mina väldigt påtagliga vid ensamhet och avsked, jag har svårt med det. Dock inte vald ensamhet, det är ju bara skönt.


Just nu känns det som att jag funderar på meningen med livet på ett positivt sätt. Vill påtala att jag inte är svart i sinnet när jag funderar så utan bara seriös och äntligen mogen uppgiften att våga tänka så.

När jag säger till N att jag skäms att jag väntat så länge med att börja arbeta med min personliga utveckling, att jag bara levt och haft det bra utan att reflektera så mycket, att andra människaor verkar känna sig själva så bra så svarar hon...vilket jag inte heller tänkt så mycket på, att jag har fel.

Folk känner sig inte själva så bra, att merparten av mänskligheten nog inte ens har börjat sin inre resa och att flera inte ens kommer att göra det.
Att jag har kommit längre än många... men...själv känner jag mig som en 3-åring på det här planet.

Nu tänker ni nog att jag blivit galen men jag tror inte att det är värre än vanligt, jag bara vill göra det här för att växa och för att jag är nyfiken.
Självklart vill jag stråla harmonisk inifrån och ut framöver också men...det kanske är en bit kvar.

Till dess kämpar jag som alla andra med svarta ringar under ögonen att få tiden att gå ihop och att blanda upp måsten och ansvar med nöjen och ...livet!

Hur gör ni andra? Hoppas jag inte skrämmer bort någon med sådana här tankar. Tänk på att jag faktiskt fyller 40 snart och då bör man väl tänka sådana här tankar?

Antar att sådant jag skrivit om ovan inte är något man talar om men jag tycker verkligen att det här jag håller på med är värt varenda öre jag betalar för det och att det är en investering och värdefullt, faktiskt urspännande...om än slitsamt och krävande.
Jag skulle skriva hur mycket som helst om det här, det fyller mitt huvud både i vaket tillstånd och under sömn.

Onsdagen...igår va?
Ärligt talat, jag minns inte. Tror jag börjar bli dement... eller så tänker jag för mycket på annat.

Jo just det, på morgonen gick jag en solig promenad på en timme och under förmiddagen var jag med stora sonen. Vid 11.30 var vi hos hans tandläkare så att han fick tandställning även i nederkäken.

Vi åt varsin pizza innan han åkte tillbaka till plugget. Jag åkte till granncentrumet för att titta på lite höstkläder men inspirationen infann sig inte alls så det blev billigt.

På kvällen kom N över och åt middag. Vi satt sedan några timmar i soffan och tittade på TV.
Nu är det torsdagsmorgon och fortfarande vackert väder.
Jag började rensa lite i datorn, bränna foton till skivor och till en extern hårddisk men ...pust, så tråkigt.
Tror faktiskt jag drar i väg ut i solen eller i väg på lite shoppping i stället.